Yttrandefrihet

Här har vi listat de vanligaste frågorna vi får kring ämnet yttrandefrihet.
Klicka på frågan här i listan för att komma direkt till svaret, eller scrolla nedåt.



Vad är yttrandefrihet?

Stor fråga. I regeringsformen står det att yttrandefrihet är ”frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.”

Det går också att säga att yttrandefrihet är när allt som inte är förbjudet är tillåtet och allt som inte är hemligt är öppet. Yttrandefrihet och öppenhet är det normala, undantagen är just undantag. Det kanske verkar självklart, men genom större delen av historien har det fungerat tvärtom.

Yttrandefriheten regleras i Sveriges grundlag och garanterar medborgarnas rättigheter i förhållande till staten. Det är en av förutsättningarna för ett demokratiskt samhälle. Men bara för att yttrandefrihet är ett ädelt ideal betyder det inte att alla åsikter som skyddas av den är ädla, tvärtom. Vi värderar yttrandefriheten så högt att vi är beredda att tillåta en hel del knäppa, provocerande och radikala åsikter att publiceras vid sidan av sådana som är konstnärliga, samhällsnyttiga och intellektuellt utmanande (det är inte alltid lätt att veta vad som är vad).

Men det finns ändå gränser för hur långt individens frihet att uttrycka sig får gå innan det orsakar andra eller samhället stor skada. Var den gränsen går kan inte bestämmas på måfå, av enskilda personer vid olika tillfällen, utan formuleras i en tydlig lista med undantag – yttrandefrihetsbrott. Den som har publicerat något som är förbjudet kan straffas för det i efterhand.

 

Varför ska vi ha yttrandefrihet?

Det finns många bra anledningar till det, extremt kortfattat brukar de flesta kunna sorteras under något av följande argument:

För att alla människor är lika värda, därför har ingen rätt att bestämma vad alla andra ska tycka eller tänka. (Frihetsargumentet)

För att alla medborgare i ett demokratiskt samhälle måste ha tillgång till fri information för att kunna fatta självständiga val. (Demokratiargumentet)

För att ingen sanning är så sann att den inte tål att granskas. Också en gång absoluta sanningar (som att solen snurrar runt jorden) mår bra av att ifrågasättas. Det går inte att skydda sanningen genom att förbjuda lögnen. (Sanningsargumentet)

 

Yttrandefrihet för vad?

Yttrandefriheten i Sverige skyddas av särskilda lagar, tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Lagarna definierar medborgarnas rättigheter i förhållande till myndigheter och andra allmänna organ, inte individer emellan. Enbart vissa yttranden skyddas av yttrandefrihetslagarna – det är de som fästs på ett medium av något slag för att spridas till allmänheten och som någon tar juridiskt ansvar för. Det betyder att tidningar, flygblad, affischer, hemsidor, inspelningar, tv-program med mera kan omfattas av lagskyddet, men inte flyktiga saker som tal, sagor, föreläsningar eller utbrott (så länge de inte skrivs ner och publiceras såklart). Poängen är att någon alltid ska kunna ställas till svars för yttrandet i efterhand, om det går över gränsen för vad samhället kan acceptera. Beständighet är ett krav för att regelverket ska fungera, det ska aldrig vara något tvivel om vad som faktiskt sades eller skrevs. Att ett yttrande är skyddat betyder inte att det är bra – bara att kriterierna för lagskydd är uppfyllda.

 

Yttrandefrihet för vem? 

För att yttrandefriheten ska vara något värd måste den gälla lika för alla. Genom att försvara andras yttrandefrihet försvarar du din egen. Yttrandefrihetsgrundlagarna kräver däremot att någon träder fram och tar ansvar för yttrandet för att det ska omfattas av lagens skydd. Den personen är oftast ansvarig utgivare (men kan också vara författare, ägare, utgivare, framställare eller distributör). Tack vare att ansvarig utgivare tar juridiskt ansvar för innehållet i en hel tidskrift kan alla andra som bidragit till publiceringen vara anonyma om de önskar. (se Vad gäller för anonyma yttranden?).

 

Är yttrandefriheten hotad?

Det beror säkert på vem du frågar. Men nej, vi skulle inte påstå att yttrandefriheten i Sverige är hotad. Däremot bygger yttrandefrihetsskyddet på att medborgarna är medvetna om sina rättigheter och kan protestera om de blir kränkta.

Så länge samhällsklimatet är stabilt och demokratin fungerar mer eller mindre som den ska är det liten risk att makthavare riskerar sin ställning genom att försöka begränsa yttrandefriheten. Men finns det kryphål i reglerna kommer de också att användas. Det finns alltid ämnen så känsliga att det kliar i censorernas fingrar. Andra intressen vägs mot yttrandefriheten och tävlar om uppmärksamhet: rikets säkerhet, terrorhot, den personliga integriteten, brottsbekämpning, diplomatiska relationer, ordning och samhällslugn.

Då är det viktigt att komma ihåg att skyddet för yttrandefriheten fungerar som en helhet och att delarna som bygger upp det måste hållas så enkla och tydliga som möjligt för att skyddet ska vara hållbart. Om du ändrar i delarna och lägger till undantag efter tidens tecken så rasar hela konstruktionen samman. En viss pessimism är befogad – historien har visat många exempel på maktmissbruk. Yttrandefriheten regleras i lag för att så mycket som möjligt av det missbruket ska avslöjas och offentliggöras.

 

Vilka lagar skyddar yttrandefriheten i Sverige?

Yttrandefriheten i Sverige skyddas i grundlagen genom regeringsformen (RF), tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Regeringsformen är utgångspunkten, tryckfrihetsförordningen gammal och välprövad, och yttrandefrihetsgrundlagen ny och kompletterande. Yttrandefrihetsgrundlagarna slår fast vad det är som ska skyddas, vad skyddet innebär, och var gränserna för yttrandefriheten ska dras. Över hela systemet vakar justitiekanslern (JK) och justitieombudsmannen (JO) som tolkar lagens ord i verkliga situationer.

Sedan 1995 gäller dessutom den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) som svensk grundlag. Europakonventionen garanterar alla EU-medborgare yttrandefrihet och frihet att sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning (artikel 10). Europadomstolen kan pröva frågor om fri- och rättigheter, men först efter att alla domstolsinstanser i Sverige har blivit uttömda.

 

Varför inte en enda yttrandefrihetsgrundlag för alla medier?

Varför bygger lagarna på hur yttrandena packeteras? Varför är alla trycksaker automatiskt grundlagsskyddade när hemsidor inte är det? Det är frågor värda att fundera på. Lagarna har utretts många gånger under de senaste århundradena, i takt med teknikens framsteg och samhällets utveckling. Regeringens senaste utredning – Yttrandefrihetskommittén – presenterade 2010 tre olika modeller som skulle kunna ersätta den nuvarande lagstiftningen. De tre alternativen kallas ansvarsmodellen, verksamhetsmodellen och ändamålsmodellen. Alla tre skulle innebära att tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen slogs ihop, skrevs om och anpassades till EU:s lagstiftning.

Ansvarsmodellen innebär att alla medier som någon tar formellt ansvar för blir grundlagsskyddade.

Verksamhetsmodellen innebär att alla massmedieföretag får automatiskt grundlagsskydd, medan andra medier kan skyddas om någon tar ansvar för dem, som i ansvarsmodellen.

Ändamålsmodellen innebär att vissa särskilt skyddsvärda yttranden, som har ett konstnärligt, journalistiskt eller opinionsbildande syfte, får grundlagsskydd.

Det finns invändningar mot att modernisera lagstiftningen och flera experter har hävdat att det skulle urholka det extra starka skydd vi har för tryckta skrifter idag. Att tryckfrihetsförordningen är så slitstark beror till viss del på att den är så gammal. I lagsammanhang inger ålder respekt, och att den funnits så länge (sedan 1766 eller 1809 beroende på hur du räknar) betyder att det finns många rättsfall som visar hur den ska tolkas i praktiken, så kallad rättspraxis. En annan anledning att tryckta skrifter kan få bättre skydd än andra medier är att de inte kan förändras när de en gång har getts ut. Det gör ansvarsfrågan okomplicerad, eftersom det inte finns några tvivel om vad som egentligen har yttrats och vem som är juridiskt ansvarig för innehållet.

 

Vad är grundlagsskydd?

Grundlagsskydd innebär att mediet omfattas av tryckfrihetsförordningens eller yttrandefrihetsgrundlagens särskilda regelverk. I korthet brukar man sammanfatta lagskyddet under rubrikerna: Censurförbud, etableringsfrihet, ensamansvar, meddelarskydd, särskild brottskatalog och särskild rättegångsordning.

  • Censurförbud

Ingen myndighet eller annat allmänt organ (länk) får förhandsgranska, censurera eller förhindra tryckning och spridning av skrifter (TF) eller andra medier (YGL) på grund av deras innehåll.

  • Etableringsfrihet

Vem som helst får framställa och sprida tryckta skrifter och tekniska upptagningar: musik, film, ljud, bild och allt annat upptänkbart.

  • Ensamansvar

Bara en person har det rättsliga ansvaret för innehållet i ett grundlagsskyddat medium. Vanligtvis är det den ansvarige utgivaren som därför alltid har sista ordet om vad som ska publiceras eller inte.

  • Meddelarskydd

Meddelarskyddet är omfattande och består av flera delar: meddelarfrihet, anskaffarfrihet, rätt till anonymitet, efterforskningsförbud och repressalieförbud.

  • Särskild brottskatalog

Det finns sammanlagt arton yttrandefrihetsbrott i tryckfrihetsförordningens särskilda brottskatalog, som delas med yttrandefrihetsgrundlagen. Exempel på tryck- och yttrandefrihetsbrott är högförräderi, spioneri, uppvigling, hets mot folkgrupp och förtal.

  • Särskild rättegångsordning

Regeringens ombudsman justitiekanslern (JK) är ensam åklagare i tryck- och yttrandefrihetsmål. Åtal i tryck- och yttrandefrihetsbrott hålls inför en jury med nio ledamöter. Juryn instrueras att i osäkra fall hellre fria än fälla.

 

Vilka är ”myndigheter och andra allmänna organ”?

Alla de rättigheter som yttrandefrihetslagarna ger medborgarna är riktade gentemot ”myndigheter och andra allmänna organ”, men vilka är de? Den kortaste förklaringen är att det är staten och statens representanter. Myndigheterna är självständiga organisationer som finansieras av offentliga medel och utför uppdrar de har fått från folkvalda i regeringen och riksdagen.

Några exempel på myndigheter är den kommunala skolan, Skatteverket, Barnombudsmannen, Försvarsmakten, Försäkringskassan, Skolverket och Polisen. Också regeringen och domstolarna räknas som myndigheter. Riksdagen, kommunfullmäktiga och andra beslutande församlingar är det som menas med ”andra allmänna organ”. Listan på myndigheter är lång, du kan hitta en förteckning över dem hos Statistiska Centralbyrån (ännu en myndighet).

Exempel på vad som varken är myndigheter eller allmänna organ är enskilda individer, företag, föreningar, stiftelser, fristående skolor och kungahuset.

 

Vad gör Justitiekanslern (JK) och Justitieombudsmannen (JO)?

Justitiekanslern (JK) och justitieombudsmannen (JO) är de två myndigheter som vakar över yttrandefriheten i Sverige.

Justitiekanslern är regeringens högste ombudsman och den myndighet som agerar åklagare i tryck- och yttrandefrihetsmål. Den som begår ett tryck- eller yttrandefrihetsbrott i ett grundlagsskyddat medium kan anmälas till JK. Då är det justitiekanslerns uppgift att tolka lagtexten och utreda huruvida det finns anledning att väcka åtal mot den som är juridiskt ansvarig för publiceringen.

Justitieombudsmannen är riksdagens ombudsmän och har till uppgift att övervaka att myndigheter följer lagar och uppfyller sina skyldigheter.

Om myndigheterna bryter mot yttrandefrihetsgrundlagarnas bestämmelser om censurförbud, efterforskningsförbud, offentlighetsprincipen med mera kan du anmäla dem till JK eller JO. JK eller JO utreder klagomålet och tar beslut om eventuella åtgärder. I värsta fall kan de väcka åtal för tjänstefel, men ofta nöjer de sig med att kritisera myndigheten och påpeka att ett misstag begåtts. Om det går att rätta till misstaget måste myndigheten göra om, göra rätt.

Läs justitiekanslerns och justitieombudsmannens beslut och yttranden om tryck- och yttrandefrihetsfrågor på deras hemsidor.

 

Hur grundlagsskyddar jag min tidning eller skrift?

Det är lätt. Alla skrifter som framställs i tryckpress är automatiskt grundlagsskyddade enligt tryckfrihetsförordningen. Skrifter som framställts på annat sätt, med kopiator eller laserskrivare till exempel, kan grundlagsskyddas genom att du förser dem med ”ursprungsuppgifter”. Ursprungsuppgifter är uppgifter om att skriften är mångfaldigad, vem som har mångfaldigat den och ort och år för mångfaldigandet. Mångfaldiga är ordet som används i lagen och betyder att skriften har framställts i flera exemplar för spridning till allmänheten (skriv ut hur många exemplar ni har gjort). Skriften måste dessutom vara utgiven – det är den om den har lämnats till försäljning eller spridning.

Skrifter som utkommer med fyra eller fler nummer per år kallas periodiska skrifter och måste ansöka om utgivningsbevis från Patent- och registreringsverket, annars kan ägaren åka på böter. Det är skriftens ägare som ansöker om utgivningsbevis och samtidigt utser en ansvarig utgivare för skriften. Den ansvarige utgivaren måste vara över arton år, bo i Sverige och får inte ha försatts i konkurs eller stå under förvaltarskap. Observera att skriftens ägare inte behöver vara över arton, det kan till exempel vara en fristående förening med en styrelse av ungdomar. Utgivningsbevis för periodiska skrifter gäller i tio år och kostar 2012 2 300 kr. Varje gång skriften byter ansvarig utgivare kostar det ytterligare 600 kr.

 

Hur grundlagsskyddar jag min hemsida?

För att grundlagsskydda en hemsida ansöker du om utgivningsbevis hos Myndigheten för radio och tv. Då förbinder du sig att spara och dokumentera allt som publiceras på hemsidan i minst sex månader. Namnet på den ansvarige utgivaren ska skrivas ut på sidan. Utgivningsbevis för hemsida gäller i tio år och kostar 2012 2 000 kr. Vill du ändra ansvarig utgivare under den perioden är det kostnadsfritt.

 

Varför ska jag grundlaggskydda min hemsida?

Om din hemsida är en journalistisk produkt finns det en poäng med att skaffa utgivningsbevis. Grundlaggskyddet innebär att hela den journalistiska processen, från research till publicering är skyddad från påtryckningar, ingrepp och styrning från statens sida. Censurförbudet, meddelarskyddet och ensamansvaret gäller. Men för den som bara tänker använda hemsidan för att publicera harmlöst och okontroversiellt material finns ingen egentlig anledning att betala de 2000 kr. som utgivningsbeviset kostar. Som du kanske har lagt märke till är den här hemsidan inte grundlagsskyddad…

 

Vad gäller för hemsidor som inte är grundlagsskyddade?

Hemsidor utan grundlaggskydd omfattas inte av censurförbudet, meddelarskyddet eller ensamansvaret. Den som publicerar sig på en icke grundlagsskyddad hemsida är själv juridiskt ansvarig för innehållet. Det som är förbjudet i tryckfrihetsförordningens särskilda brottskatalog är förbjudet också enligt vanlig lag.

Enligt lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor kan den som står bakom en (icke grundlagsskyddad) hemsida i vissa fall ställas till svars för uppenbart brottsligt innehåll (barnpornografi, uppvigling, hets mot folkgrupp eller olagliga våldsskildringar) som publiceras på sidan av någon annan. Då ställs du inte till svars för innehållet (det står upphovsmannen för) utan för att inte ha tagit bort det inom rimlig tid. Se till exempel Flashbacks användarregler.

Den som publicerar sig på nätet utan grundlagsskydd måste dessutom följa bestämmelserna i personuppgiftslagen (PUL) som reglerar på vilket sätt personuppgifter får spridas och behandlas. Personuppgiftslagen gör undantag för journalistiska texter och det är alltså inget problem att nämna personer vid namn i löpande text så länge uppgifterna inte är kränkande.

Vem ansvarar för kommentarerna på hemsidan?

Det beror på om hemsidan är grundlagsskyddad eller inte och ifall kommentarerna förhandsmodereras eller inte.

På grundlaggskyddade hemsidor ansvarar den ansvarige utgivaren för innehållet i kommentarerna. Ett villkor för att kunna grundlaggskydda en hemsida är att de inte kan ändras av vem som helst och därför måste kommentarerna förhandsmodereras. Kommentarerna granskas alltså innan de publiceras och olagliga kommentarer (eller kommentarer som bryter mot tidningens egna redaktionella riktlinjer) sållas bort – ensamansvaret gäller.

För icke grundlaggskyddade hemsidor görs skillnad på förhandsmodererade och icke förhandsmodererade kommentarer. Den som förhandsmodererar kommenterarna på sin hemsida blir juridiskt ansvarig för innehållet. Den som inte förhandsgranskar kommentarer är inte ansvarig för innehållet, men måste ändå ha viss uppsyn över kommentarerna och ta bort uppenbart brottsliga inlägg som barnpornografi, uppvigling, hets mot folkgrupp eller olagliga våldsskildringar enligt lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor.

 

Vad gäller för anonyma yttranden?

Ansvaret för anonyma yttranden som publiceras i ett grundlagsskyddat medium faller på ansvarig utgivare, eller någon annan i ansvarskedjan.

Anonyma yttranden som publiceras på Internet utan grundlagsskydd omfattas inte av lagskyddet. Om det är fråga om allvarliga brott som kan leda till fängelse kan polis och åklagare begära ut uppgifter om användaren från Internetleverantören.

När du sluter ett avtal med ett webbhotell eller en bloggportal om att använda deras tjänster förbehåller de sig rätten att stänga av tjänsten om du bryter mot avtalet. Vanligtvis är deras avtal snävare än lagstiftningen, de tillåter till exempel inget innehåll som är ”uppenbart oförsvarligt ur etiskt synpunkt” (citerat från Bineros avtalsvillkor). Det är en formulering som är uppenbart öppen för tolkning.

Det är svårt att komma åt olagliga yttranden som publiceras anonymt på Internet. Den troligaste följden av anonyma yttranden som bryter mot lagar eller avtal är att de raderas av hemsideinnehavaren eller att hemsidan stängs ner av webbhotellet (på eget initiativ eller för att de kontaktas av polis, åklagare eller rättighetsinnehavare).

 

Är det en rättighet att vara anonym på Internet?

Du kan vara anonym på internet (om du använder dig av kryptering) och utnyttja anonymiteten både till att störta diktatorer och att sprida hets mot folkgrupp. Anonymitet på nätet är ingen rättighet, men många hävdar att det är en förutsättning för ett fritt och öppet nät.

Det talas ofta om nätneutralitet, vilket innebär att Internetleverantörerna (företagen som förser användarna med Internetuppkoppling) bara ska leverera Internet till sina kunder, inte styra, hindra, filtrera eller prioritera en viss sorts trafik i sina nätverk. Än så länge har internetleverantörerna inget ”operatörsansvar” för den information som användarna skickar via deras kablar, precis som posten inte har ansvar för innehållet i de brev de levererar.

Men enligt Datalagringsdirektivet som har fastställts av EU-kommissionen (men inte införts i svensk lagstiftning än) har de skyldighet att spara trafikuppgifter om användarna i minst sex månader (högst två år) och att lämna ut uppgifterna till polisen på begäran från domstol. Ipred-lagen ger upphovsmän eller deras rättighetsinnehavare rätt att via domstol begära ut uppgifter om användare som sprider upphovsrättskyddat material. FRA-lagen innebär att Försvarets radioanstalt (FRA) har rätt att bedriva signalspaning på kabelburen trafik som passerar Sveriges gränser.

 

Vilka andra lagar reglerar vad som får publiceras på internet?

Det är lite snårigt med lagstiftningen på Internet eftersom lagstiftarna inte hinner ifatt Internets snabba utveckling. På sista tiden har det pratats mycket om olika lagar och avtal vars syfte är att förhindra spridningen av upphovsrättsskyddat innehåll på Internet, men som också får konsekvenser för yttrandefriheten. Några av de viktigaste frågorna är de om nätneutralitet och operatörsansvar (se Är det en rättighet att vara anonym på Internet?). Än så länge är det oklart om Internetleverantörerna kommer att avkrävas större ansvar för att kontrollera och styra trafiken på internet och vilka konsekvenser det i så fall skulle få för yttrandefriheten på Internet.

Om du är intresserad (det är vi!) av framtiden på Internet kan du till exempel följa .SE:s nyhetsbrev om Internets styrning

Du kan också läsa yttrandefrihetsexperten Anders R Olssons skrift ”Sökes: En teknisk lösning på ondskans problem” som handlar om filtrering och dess konsekvenser för nätneutraliteten. Han har även skrivit en guide till ”Yttrandefrihet på nätet”.

Lagar som redan är stiftade och som du måste följa när du publicerar dig på Internet utan grundlagsskydd är:

  • Personuppgiftslagen (PUL).
  • Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor

Upphovsrättslagen gäller oavsett om du har grundlagsskydd eller inte. Var noggrann med att be om tillåtelse innan du publiceras andras verk på din hemsida, eller använd dig av texter, filmer, bilder och annat som är licenserat med Creative Commons.

 

Har skoltidningar och ungdomsmedier samma yttrandefrihet som andra medier?

Ja, om de är grundlagsskyddade. Lagen gör ingen skillnad på etablerad eller oetablerad, stor eller liten, seriös eller oseriös. Lagen utgår inte från innehåll, utseende eller avsändare överhuvudtaget. Uppfylls kraven för grundlagsskydd gäller samma rättigheter för alla.

 

Är det någon skillnad på att driva en skoltidning (eller skolradio, webbtidning och så vidare) på en friskola jämfört med en kommunal skola?

Ja, en viss skillnad. Kommunala skolor är myndigheter. Det betyder att de enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen har samma ställning som andra myndigheter och allmänna organ och alltså omfattas av censurförbudet, meddelarskyddet och offentlighetsprincipen. Fristående skolor är inte myndigheter (utan drivs av privata företag), även om de har befogenhet att syssla med myndighetsutövning till exempel när de utfärdar betyg.

Den här uppdelningen får konsekvenser för unga journalister som verkar på skolan. Men det betyder inte att skoltidningar på friskolor inte kan vara oberoende från skolan och ha samma rätt till yttrandefrihet som andra tidningar. Läs Yttrandefrihet för skoltidningar för att ta reda på hur du försäkrar dig om oberoende i förhållande till skolan och vad du ska göra ifall skolan försöker lägga sig i eller styra arbetet med tidningen mot din vilja. Där beskriver vi också mer ingående skillnaden mellan kommunala och fristående skolor.

 

Vad är förhandsgranskning?

Förhandsgranskning är när staten eller någon som representerar staten (till exempel politiker eller myndighetsanställda) läser, ser eller avlyssnar det som ska publiceras innan det släpps vidare till allmänheten. Förhandsgranskning av grundlagsskyddade medier är förbjudet, även om granskningen inte leder till några ändringar.

 

Vad är censur?

Censur är när staten eller någon som representerar staten bestämmer vad som får sägas, skrivas och spridas i samhället. En förutsättning för censur är förhandsgranskning, alltså att någon läser, ser eller avlyssnar det som ska publiceras innan det får släppas vidare till allmänheten.

Om du blir utsatt för censur eller förhandsgranskning av en myndighet kan du anmäla det till justitieombudsmannen (JO) eller justitiekanslern (JK).

 

Vad är inte censur?

Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen skyddar bara mot censur som utförs av myndigheter och andra allmänna organ. Men företag, föreningar och privatpersoner som genom hot eller våld försöker påverka innehållet i ett grundlagsskyddat medium ska naturligtvis inte komma undan med det – ring polisen.

Ägaren av en skrift kan ha åsikter om det som publiceras och eftersom ägaren utser och avsätter den ansvarige utgivaren har ägaren en god chans att få sin vilja igenom. Det är 
inte ovanligt att skoltidningar ägs av skolan och i sådant fall är det inte censur om skolledningen lägger sig i tidningens innehåll.

Den ansvarige utgivaren kan självklart välja bort innehåll eller delar av innehåll, eftersom det är hon som är juridiskt ansvarig för publikationen. Hon får däremot inte gå in och ändra i en text utan författarens tillåtelse.

Hemsidor med utgivningsbevis förhandsgranskar läsarnas kommentarer innan de publiceras och tar bort sådant som de anser bryter mot lagen eller mot utgivarens egna
 principer. Det är inte censur, utan redaktionella beslut som styr hur fri debatten i kommentarsfälten kan vara. Hemsidor som inte förhandsgranskar kommentarerna måste vara tydliga med att författarna själva ansvarar för det de säger.

Papper har ingen åsikt om vad du skriver på det. Men när du publicerar dig på Internet har du ofta skrivit under ett avtal som begränsar vad du får säga. De flesta webbhotell, bloggportaler, webbgrupper och sociala nätverk har egna regler för innehåll som publiceras via deras tjänster. Genom att skriva under avtalet när du skapar en profil eller öppnar ett konto går du med på att följa reglerna och kan bli avstängd om du bryter mot dem, ibland utan förklaring.

 

Vad är ensamansvar?

En enda person kan ställas till svars för det som publicerats i ett grundlagsskyddat medium. Varken fler eller färre.

Vem som är ansvarig avgörs av en ansvarskedja som finns inskriven i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. För skrifter och andra medier som innehar utgivningsbevis är det alltid den ansvarige utgivaren som i första hand ska ställas till svars om innehållet bryter mot något av yttrandefrihetsbrotten. Det gör den ansvarige utgivaren till syndabock och ensam diktator, med sista ordet om alla publiceringar. Om den ansvarige utgivaren av någon anledning inte kan ställas till svars går ansvaret över på ägaren, framställaren eller utspridaren, i den ordningen.

För skrifter utan utgivningsbevis som ändå är grundlagsskyddade, eftersom de är tryckta eller försetts med ursprungsuppgifter, är det författaren själv som i första hand ansvarar för innehållet i sin egen text. Är författaren anonym går ansvaret över på utgivaren, ägaren, förläggaren, framställaren eller utspridaren, i den ordningen.

 

Vem kan vara ansvarig utgivare?

Den ansvarige utgivaren måste vara över arton år, bosatt i Sverige och får inte ha försatts i konkurs eller stå under förvaltarskap. I övrigt kan det vara vem som helst, inga formella
kvalifikationer krävs för tjänsten. Observera att det är ägaren som utser ansvarig utgivare och att ägaren inte behöver vara över arton år, utan kan till exempel vara en 
förening.

 

Vad innebär det att vara ansvarig utgivare?

Som ansvarig utgivare är du ensam juridiskt ansvarig för hela publikationen och kan ställas till svars för dess innehåll, alltså vill du ha koll på vad som publiceras. Läs vår checklista för ansvariga utgivare för att sätta dig in i rollen. Den ansvarige utgivaren kan vara en medarbetare på redaktionen eller någon utomstående. Det går att dela uppdraget som ansvarig utgivare med till exempel chefredaktörsuppdraget,
eller skilja på rollerna. Den ansvarige utgivaren kan vaka över innehållet rent juridiskt, och bara se till att det inte bryter mot lagen, eller arbeta efter publicistiska riktlinjer.

Den ansvarige utgivaren för en antirasistisk tidskrift släpper säkert inte igenom texter med främlingsfientliga budskap, den som är ansvarig för en feministisk hemsida kanske inte går med på sexistiska inslag, medan den som är ansvarig utgivare för ett debattforum som vill låta så skilda åsikter som möjligt komma till tals förmodligen tillåter att det mesta som inte är uppenbart brottsligt publiceras. Tanken med ensamansvaret är inte att varje ansvarig utgivare ska resonera likadant, utan varje person tolkar uppdraget på sitt sätt.

Om den ansvarige utgivaren tycker att en viss fråga eller ett avslöjande är tillräckligt viktigt kan hon vara beredd att utmana gränserna för yttrandefriheten och ta risken att bli åtalad för det. Kontroversiella beslut blir ofta häftigt debatterade av andra journalister och opinionsmakare och då är det upp till den ansvarige utgivaren att motivera och stå för sitt ställningstagande. Läs till exempel Jan Helins (ansvarig utgivare för Aftonbladet) och Thomas Mattsons (ansvarig utgivare för Expressen) bloggar för exempel på vad utgivaransvaret innebär.

 

Vad är etableringsfrihet?

Etableringsfrihet är en näringsfrihet. Alla svenska medborgare har rätt att uttrycka sina tankar om åsikter om vad som helst i ett medium ämnat för spridning till allmänheten. Det betyder att inga begränsningar i den friheten är tillåtna, som att du måste vara myndig för att starta en blogg eller ha licens för att ge ut CD-skivor.

 

Vad är meddelarskydd?

Yttrandefrihetens värde höjs om så mycket som möjligt av känslig information och maktmissbruk avslöjas och kommer fram i offentligheten. Därför finns det i grundlagarna ett särskilt skydd för meddelare, det vill säga den som lämnar uppgifter till en journalist. Tanken är att så många som möjligt ska känna sig trygga och säkra att yttra sig, utan att vara rädd för att råka illa ut eller förlora ansiktet, arbete eller vänner på köpet. Det är en av anledningarna att TF och YGL lägger ansvaret för det publicerade på en enda person, så att alla andra som bidrar till publiceringen skyddas. Så länge det finns någon som kan stå till svars för innehållet kan meddelarna ges ansvarsfrihet och dessutom förbli anonyma om de vill.

 

Vad är meddelarfrihet?

Du har rätt att läcka. Meddelarfrihet innebär att alla har rätt att lämna upplysningar för publicering i grundlagsskyddade medier utan att straffas för det. Det spelar ingen roll om uppgifterna verkligen publiceras eller inte, det är avsikten som räknas. Det spelar heller ingen roll om uppgifterna är sanna eller falska, viktiga eller oviktiga, banala eller känsliga, korkade eller intelligenta. Undantag görs bara för uppgifter som kan skada rikets säkerhet, oriktigt utlämnande av allmän handling och brott mot tystnadsplikt.

 

Vad är anskaffarfrihet?

Du har rätt att snoka. Anskaffarfrihet är rätten att ta reda på uppgifter för publicering i ett grundlagsskyddat medium. Det får du göra straffritt så länge inte själva anskaffandet bryter mot lagen. Det är alltså inte tillåtet att bryta sig in, öppna post eller göra dataintrång för att komma åt uppgifter. Gör du det straffas du för tillvägagångssättet, inte för att du har letat efter uppgifterna.

 

Får journalister ljuga när de gör research?

Grävande journalister som är något stort på spåret kan ibland väga vikten av avslöjandet mot de tveksamma metoder som krävs för att komma åt avgörande uppgifter. Det är (oftast) inte olagligt att uppträda under falsk identitet eller att ljuga för att komma över uppgifter, men tänk efter innan. Du måste ha väldigt goda skäl för att börja skarva med hederligheten, annars kommer din journalistiska trovärdighet att ifrågasättas och du själv att framstå som boven i dramat. Läs mer om journalisters yrkesetiska regler här (länk).

 

Vilka researchmetoder är lagliga, halvolagliga och olagliga?

Spela in: Det är förbjudet att spela in samtal som du inte själv deltar i, det kallas buggning. Om du pratar själv får du alltså spela in i smyg.

Fotografera och filma: Du får fotografera och filma människor på offentlig plats, så länge du inte är så jobbig att det kan kallas ofredande. Du kan använda ett objektiv och fotografera in genom någons fönster från byggnaden tvärs över gatan, men beroende på vad det är du fångar på bilden kan det innebära förtal att publicera den.

Du får inte bryta dig in på privat mark för att ta bilder, det är olaga intrång, eller ta dig in i någons bostad, vilket är hemfridsbrott.

Tjuvlyssna och tjuvkika: Du får självklart tjuvlyssna på folk som pratar med varandra i lunchmatsalen eller på tåget, men du får inte använda dig av teknisk utrustning för att höra bättre. Så fort du spelar in samtal på det sättet är det buggning. Du får tjuvkika på människor, men om du blir för närgången kan det vara ofredande eller olaga intrång.

Ljuga: En enda gråzon med en del olagliga gränser. Du får till exempel inte förfalska en namnteckning för att ingå ekonomiska avtal eller underteckna oriktiga uppgifter som ska in till en myndighet, det är bedrägeri. Du kan klä upp dig i kostym för att verka inflytelserik, men inte utge dig för att vara polis, läkare, advokat eller en rad andra yrken som innebär myndighetsutövning eller vars titlar är skyddade. Du kan smickra, lirka, flörta, spela korkad eller intelligent, men får räkna med att ta konsekvenserna av ditt manipulerande när personen inser att du har förställt dig.

Den journalistiska yrkesetiken förutsätter naturligtvis att du är ärlig och tydlig med vem du är och vad du är ute efter, men i undantagsfall helgar ändamålet medlen (se till exempel Wallraffa). Vilka de undantagen är avgör du genom att fråga dig själv hur viktig informationen du är ute efter är och om den inte går att få tag i på något annat sätt.

 

Vad innebär meddelares rätt att vara anonyma?

Du måste skydda anonyma källor. Alla som lämnar uppgifter för publicering i ett grundlagsskyddat medium har rätt att göra det anonymt. Den som har tagit emot uppgifterna är då skyldig att skydda meddelarens identitet och kan dömas till böter eller fängelse om hon eller han misslyckas. Alla som är inblandade i arbetet med publiceringen har samma ansvar för att meddelarens identitet hålls hemlig.

 

Ska jag alltid lova källor anonymitet?

Det är bra att kunna erbjuda anonymitet till källor som annars inte skulle våga uttala sig offentligt. Ofta är det ett argument som kan övertyga osäkra personer att ställa upp. För unga och ovana intervjupersoner hör det till den journalistiska yrkesetiken att förutsätta att källan vill vara anonym tills du har gjort upp om motsatsen. Upplys källan om riskerna med en publicering om du anar sensation, skandal, ramaskri eller mobbing.

För makthavare och andra högt uppsatta personer är det tvärtom. Erbjud aldrig anonymitet om de inte ber om det, och då med goda skäl. Med en anonym källa är du bakbunden – du måste skydda källan till varje pris och får inget utrymme att ställa personen till svars senare ifall uppgifterna visar sig vara felaktiga. Tänk noga igenom vilka skäl källan har att vara anonym och om du kan acceptera dem, och akta dig för att utnyttjas av personer med dolda agendor. Om det är känsliga uppgifter eller allvarliga anklagelser måste du försöka kontrollera sanningshalten på något annat sätt som ger publiceringen trovärdighet. Använd den anonyma källans tips för att leta vidare efter säkra bevis. ”En anonym källa hävdar att statsministern är korrupt” håller inte som nyhet, varken för läsarna eller i rätten när du stäms för förtal.

 

Hur skyddar jag anonyma källor?

Använd säkra kommunikationsvägar, det bästa är att ses och prata. För riktigt superhemliga, krypterade meddelanden och tunnlar konsultera Reportrar utan gränser och deras Handbok för bloggare och cyberdissidenter som finns att ladda ner här. Ett välkänt verktyg för säker Internetkommunikation är Tor.

Mejla eller ring inte till källan, särskilt inte på arbetet och extra särskilt inte om den arbetar på en myndighet där inkommen post blir allmänna handlingar.

Träffas på neutrala platser där det är liten risk att springa på arbetsgivare, vänner, klasskamrater, lärare och andra som kan lägga ihop ett och ett.

Ge källan ett smeknamn och använd inte det riktiga namnet utanför redaktionen, och helst inte där heller.

Akta dig för att försäga dig när någon nämner källan eller saker som har mer er hemliga historia att göra.

Fingera uppgifter för att dölja källans identitet. Hur mycket kan du hitta på? Det beror på. Väg reportagets trovärdighet mot källans säkerhet. Båda måste uppfyllas för att det ska vara någon idé att publicera. Om det gäller en ung tjej i en småstad kan du förmodligen inte skriva att hon är en 45 år gammal stockholmare utan att förlora poängen med hennes berättelse.

Kom ihåg att hålla tyst också när någon viktig, auktoritär person frågar.

Är du osäker på vad som gäller? Erbjud inte anonymitet om du inte vet att meddelarskyddet håller. Ring upp en journalist på en större tidning och fråga vad de skulle ha gjort.

Känns uppgiften omöjlig och informationen för tung – sprid vidare till en större tidning med mer erfarenhet av att handskas med känsliga uppgifter.

 

Vad är efterforskningsförbud och repressalieförbud?

Det är förbjudet för anställda vid myndigheter och andra allmänna organ att undersöka vem som har lämnat uppgifter till media. Nej, de får inte ens fråga. Lika förbjudet är det att straffa någon för att ha lämnat uppgifter till en journalist. Myndigheter som efterforskat källor kan anmälas till JK eller JO. Efterforskningsförbudet och repressalieförbudet gäller bara på offentliga arbetsplatser. Privata arbetsplatser (som friskolor) har ingen motsvarighet, snarare tvärtom. Det kan bryta mot anställningsavtalet att sprida uppgifter om arbetsplatsen i media, och därmed riskerar den anställde uppsägning. Om uppgifterna är känsliga kan det bli aktuellt att fingera uppgifter så att arbetsgivaren inte får reda på vem det är som har ”läckt” till media. Se Hur skyddar jag anonyma källor? Ovanför.

 

Var går gränsen för yttrandefriheten?

Yttrandefriheten är inte absolut – det finns sammanlagt arton yttrandefrihetsbrott i tryckfrihetsförordningens särskilda brottskatalog, som delas med yttrandefrihetsgrundlagen. Det som är förbjudet att publicera i ett grundlagsskyddat medium är förbjudet också enligt vanlig lag. Skillnaden är den särskilda rättegångsordningen för yttrandefrihetsbrott och att bara en person kan ställas till svars för brotten oavsett hur många som har bidragit till publiceringen. Den som har publicerat något som är förbjudet kan straffas för det i efterhand.

Grundlagarnas syfte är att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning och staten får inte ingripa mot medborgarnas rätt att yttra sig på något annat sätt än dem som finns beskrivna i lagtexten. Yttrandefrihetsgrundlagarnas styrka är att de är mycket detaljerade och noggrant räknar upp alla undantag från huvudprincipen, så att det inte ska finnas något utrymme för improvisation och paragrafvrängeri.

 

Vilka yttranden är brottsliga?

Det finns sammanlagt arton yttrandefrihetsbrott. De första sex gäller bara i krigstider och i risk för revolution. Eftersom vi har haft turen att leva i fred i mer än 200 år är det ingen som vet hur de skulle komma att tillämpas ifall Sverige verkligen befann sig i ett sådant undantagstillstånd. De sex yttrandefrihetsbrotten vid krig och kris är: Högförräderi, krigsanstiftan, uppror, landsförräderi och landssvek, landsskadlig vårdslöshet samt ryktesspridning till fara för rikets säkerhet. De återstående tolv yttrandefrihetsbrotten kan begås också under normala förhållanden. De är: Spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift, vårdslöshet med hemlig uppgift, uppvigling, hets mot folkgrupp, brott mot medborgerlig frihet, olaga våldsskildring, förtal, förolämpning, olaga hot, hot mot tjänsteman samt övergrepp i rättsak. Läs mer om de vanligaste yttrandefrihetsbrotten här under, eller utförligt om samtliga arton i vår bok Yttrandefri – handbok i yttrandefrihet och pressetik för unga journalister.

 

Vad är uppvigling?

Uppvigling är att förleda eller uppmana någon till ohörsamhet mot myndighet (till exempel ignorera polisens order), att svika sina medborgerliga skyldigheter (till exempel vittna i rättegång) eller att begå en brottslig handling. Här måste göras en tydlig skillnad mellan att tycka något (vilket du självklart får göra) och att förleda eller uppmana. Exemplet som brukar användas är att det är tillåtet att skriva »Det är rätt att använda illegala droger« men förbjudet att skriva »Använd illegala droger!«.

 

Vad är hets mot folkgrupp?

Enligt brottet hets mot folkgrupp är det förbjudet att hota eller »uttrycka missaktning för« en grupp personer med anspelning på deras ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung,
religion eller sexuella läggning. Rasbegreppet är föråldrat men används av främlingsfientliga grupper och står därför kvar i lagtexten. Att uttrycka missaktning täcker in många fler slags yttranden än direkt aggressiva och hotfulla. Det kan räcka med att förlöjliga eller håna till exempel invandrare, lesbiska eller judar för att det ska räknas som hets mot folkgrupp.

Hetsbrottet är svårtolkat eftersom det alltid innebär en avvägning mellan åsiktsfrihet, religionsfrihet och yttrandefrihet. Det ska inte vara olagligt att ha till exempel nazistiska eller homofoba åsikter, utan gränsen går någonstans där åsikten uttrycks på ett sådant sätt att det hotar eller trakasserar människor. Anmälningar om hets mot folkgrupp är rätt vanliga och det går att läsa sig till hur justitiekanslern resonerar i fall till fall på JK:s hemsida. JK brukar vara väldigt försiktig med att väcka åtal för hets mot folkgrupp och påpekar ofta att det måste finnas utrymme också för stötande och falska yttranden i den öppna debatten, och att sådana påståenden bemöts bäst med motargument och inte med förbud.

 

Vad är förtal?

Förtal är det absolut vanligaste yttrandefrihetsbrottet. Det handlar om den svåra avvägningen mellan personers rätt till privatliv och yttrandefriheten att berätta om verkligheten. Det är förbjudet att sprida information om människor, levande och döda, som leder till att de utsätts för andras missaktning, oavsett om uppgifterna är sanna eller falska. Men världen är full av fula fiskar och snaskigt skvaller – är det förbjudet att berätta om det? Det beror på. Inte om det med tanke på omständigheterna är försvarligt. Det är alltså alltid en tolkningsfråga.

Uppgifter som kan innebära förtal är kränkande sakuppgifter om en persons livsstil eller handlingar. Att kalla någon hora, missbrukare, korrupt, lössläppt, pedofil, sinnessjuk eller langare är säkra förtalspunkter.

Om uppgifterna är falska är det helt säkert förtal att publicera dem. Men om de är sanna då? Om Anna verkligen säljer sex mot betalning eller Björn använder droger, om Caroline tar emot mutor eller om David har många one-night-stands, om Erika antastar små barn, Fredrik har en psykisk sjukdom eller Greta kränger marijuana? Ja, då är frågan om det är försvarligt att sprida informationen vidare.

För privatpersoner är svaret nästan alltid nej. Personer med makt och inflytande får däremot räkna med att granskas närmare än andra. Deras privatliv kan ha betydelse för den makt de utövar i jobbet. Kändisar och offentliga personer som frivilligt befinner sig i medieljuset måste också tåla att deras liv pryder löpsedlarna. Men de behöver inte tåla vad som helst. Den som frivilligt pratar om sitt drogmissbruk eller sin psykiska sjukdom i media kan inte protestera om uppgifterna diskuteras vidare, men den som är känd som författare ska inte behöva se sin sexuella läggning uthängd till allmän beskådan. Ansvariga utgivare som försvarar en kontroversiell publicering brukar prata om allmänintresset som en försvarlig omständighet. Det är det också, men var gränsen för allmänintresset går är upp till rätten att avgöra om tidningen skulle stämmas för förtal.

Det kan aldrig bli fråga om förtal om de kränkande uppgifterna är anonyma, men det räcker att den utpekade kan identifieras av en liten grupp människor. »Hon med rött hår som alltid sjunger på skolavslutningen« är förmodligen tillräckligt med information för att de flesta av skoltidningens läsare ska förstå vem det talas om.

Oavgränsade grupper och företag kan inte förtalas i Sverige. En alltför vagt definierad grupp människor, som alla elever på en viss skola till exempel, kan inte anses utpekade. Men en mindre grupp människor, som ett rockband eller en liten schackförening, kan mycket väl utsättas för andras missaktning i lagens mening.

I ett förtalsmål försöker rätten alltså avgöra om det med tanke på omständigheterna var försvarligt att publicera de kränkande uppgifterna och om de var sanna eller utgivaren
hade »skälig grund« att tro att de var sanna. För att publiceringen ska frias krävs att båda kraven uppfylls.

 

Vad är olaga hot?

Det är olagligt att hota någon med våld eller ord om avsikten är att skrämma personen och väcka rädsla för liv och egendom.

 

Vad är den särskilda rättegångsordningen för yttrandefrihetsbrott?

Justitiekanslern är ensam åklagare i yttrandefrihetsbrott. Om ett grundlagsskyddat medium bryter mot något av yttrandefrihetsbrotten kan den juridiskt ansvarige anmälas till JK. Om JK beslutar att föra ett fall vidare till domstol ställs den anklagade inför en jury av nio personer. Det är den enda förekomsten av juryrättegångar i det svenska rättssystemet. Innan rättegången börjar läses tryckfrihetsförordningens instruktion om yttrandefrihetens betydelse för ett fritt samhällsskick upp för domare och jury, som uppmanas att i tveksamma fall hellre fria än fälla. Om juryn friar den anklagade är utslaget klart, en friande dom kan inte överklagas. Om en klar majoritet av juryn (sex av nio) vill fälla den anklagade kan rätten däremot fortfarande mildra domen eller fria helt. Fällande domar kan överklagas till hovrätten eller Högsta domstolen, men där medverkar ingen jury.

Det går också att överklaga domar från Högsta domstolen till Europadomstolen, som tar upp vissa principiella, normbildande fall.

 

Vad händer om jag begår något av yttrandefrihetsbrotten?

Ja, då kan du bli anmäld och åtalad för det. Frågan är vem som är juridiskt ansvarig för brottet. Om du har begått ett yttrandefrihetsbrott i ett grundlagsskyddat medium med utgivningsbevis är det den ansvarige utgivaren som åker dit för det. Om du har skrivit i en skrift utan ansvarig utgivare är du själv som författare juridiskt ansvarig för innehållet. Samma sak om du har yttrat dig i ett icke-grundlagsskyddat medium (fast då som ett ”vanligt brott” under allmänt åtal, utan JK:s inblandning).
Kan jag anmäla yttrandefrihetsbrott?
Ja, vem som helst kan anmäla yttrandefrihetsbrott, antingen till polisen eller direkt till justitiekanslern. Om du är osäker på om mediet i fråga är grundlagsskyddat eller inte kan du anmäla brottet till polisen som har skyldighet att lämna över fallet till JK ifall det rör sig om ett grundlaggskyddat medium.

Vissa brott kan bara anmälas av den som har blivit utsatt för dem, så kallad målsägandeanmälan. Det gäller förtal, förolämpning och olaga hot.